Maria

21 september 2009 09:48

Jag fick aldrig den äran att träffa eran Tito,men jag har hört er prata så väl om honom.Så tråkigt att hans höfter vad så dåliga.Ja,man får njuta av sina fyrfota vänner ,för ingen vet hur länga man får ha dom.
Ser att du gjort lite höstfint på din hemsida.Nya murriga höstfärger,fint!
Ha en trevlig dag i det soliga sköna vädret.

Kram Maria

Tintin Belisida

21 september 2009 13:56

Vilken härligt gosig hund. Tråkigt att ni måste ta bort honom men han slapp ju lida mer!/Jo, jag har ju ändrar i mitt namn men det är ju ändå JAG, men jag tänkte i banor om det med boken dock. Visst har jag skrivit om detta tidigare men inte i just det inlägget så jag "tänkte fel". På tal om namn, VET ju att Ekoxen är Blekinges landskapsdjur och såg den senast i Mitt i Naturen om landskapsdjur. Har du sett en någon gång. Europas största skalbagge är det väl, låter häftigt med tanke på storleken./Jag besökte ju Blekingen, Karlskrona, för första gången i slutet av maj 2001. Passerade ju Ronneby och skulle absolut vilja dit en gång. Men jag bodde hos en vän i Limhamn och passade på att göra något på egen hand när hon jobbade. Så jag valde att resa med tåg hela vägen längs Blekinges kust där och något inåt också. En av stationerna längs Kustpilen (tror jag att den hette då) var ju Ronneby och det lilla jag hann se såg ju jättefint ut. Kram

Sussi

21 september 2009 19:01

Men så sorgligt!! Att ni bara hann ha honom i 1 ynka år..
Men det är som du skriver.. bättre lite än inte alls!
Han var underbart fin :-)

Ha en trevlig kväll
kramisar

Marianne

21 september 2009 19:13

Vissa hundar glömmer man aldrig och Tito är en av dem. Tito var en riktig nallbjörn och han var en underbar hund att ha tillsammans med barn, stora som små. Tråkigt att just Tito skulle vara en av de få hundarna från oss som hade ett gravt höftledsfel. Men han var till glädje under den tid han fanns och han levde ett gott hundliv. Det är bara att önska att alla hundar blir så älskade och väl omskötta som Tito var. Så det kändes gott att ni hade förtroende att köpa Senyaya av oss trots att Tito inte höll hela vägen.
kram

camilla

21 september 2009 21:22

hej hej!
villken sötnos.

ja jag hade sån tur, tog tåget faktist och var i sala redan innan första bussen skulle gå från västerås, så var hämma här vid två igen istället för efter fyra :-)
nu är jag så trött så ska gå och sova tror jag :-)
natti natti
kram

Emelie

21 september 2009 22:41

Vilken härlig kille ni hade i Tito. Dessa våra älskade hundar lär oss att njuta just nu! Så gör hundarna varje sekund. Det är så viktigt att leva i stunden. Carpe diem! Kram Emelie

Gunilla

22 september 2009 08:55

Vilken härlig bbild på Tito, jo det är tråkigt att behöva ta bort en hund vare sig om den är sjuk eller gammal. Det verkade vara en fin hund och det är ju bra ni kan minnas honom med lite bilder så här efteråt. Ni har ju fortsatt med denna ras i er kennel och det är verkligen underbara h undar måste jag säga.
Vi har haft två stycken Shih-tzun och en cavallier king ch. spaniels och nu har vi ju Oscar som också är en Cavallier. Ha nu en bra dag, Gunilla.