Mita

12 maj 2009 08:41

Nio barn, jag kan inte annat än gratulera, faskien vad coolt.

3barnsfar

12 maj 2009 08:46

Lustigt det där, känns som det finns en norm man ska leva efter i samhället. Ändå 2009 ska samhället vara så öppet för allt, och inget ska vara onormalt. Fördomar, grupptryck och gamla gener sitter fortfarande kvar i människor, men dem försöker dölja det så gott det går!.. Mår man bra och trivs i sin livssituation så är det mer normalt än att orka fundera över andras liv!!

Maria

12 maj 2009 08:59

Ett jättebra inlägg.Man bestämmer helt själv givetvis hur många barn man ska ha.Och hade mitt liv blivit lite annorlunda ,hade jag gärna haft flera barn.En hel drös om jag fick bestämma.Och vem säger att de som har många barn skulle vara sämre föräldrar NEJ!!! Helt fel i en stor familj får man lära sig att visa hänsyn och ta hand om varandra,och vänta på sin tur.Se förr i vårlden hur många barn hade de inte då???Nej det är vårt samhälle som gjort att det blivit så här tror jag.Man ska ha så mycket materiella saker,och man jobbar och jobbar för att kunna köpa allt det där.Och när ska man då ha tid att umgås och uppfostra sina barn???
Nej! Ni är en underbar familj som verkligen månar om varandra och det gör i alla fall mig så varm i hjärtat.

Ha det så bra Maria

Lowa

12 maj 2009 09:09

Du har rätt.. folk reagerar på att man har en hel hög med små flingor hemmet.. och va ljuvligt att få ha många barn :) ... och alla har något nytt att lära oss. Mys, mycket jobb men helt klart värt varje del av ens tid.
Kram Lowa

kurrelina

12 maj 2009 09:12

Håller med dig att idag kan det ju vara en ganska stor skara barn i en familj, inte bara som ni som har gemensamma barn utan barn från tidigare förhållanden.
Jag var sambo för länge sedan och jag hade tvillingar och han 3 flickor så vi fick en ganska rejäl familj men ack så behändigt det var för barnen fostrade ju varandra också, aldrig tjafs i bilen för det var för trångt för att bråka. Jag kan faktiskt inte komma ihåg att jag tyckte det var speciellt jobbigt med stor familj. Nu finns tyvärr bara 3 av barnen kvar i livet och det är tungt att bära..Ett barn ska ha syskon tycker jag.....
ha en fin dag
KRAMIZZZZZar

Charlotte

12 maj 2009 11:56

Jag vet en familj som har 11 barn den yngsta är idag lika gammal som min yngsta son. En annan familj har 6 barn så du är inte ensam om att ha många barn. Det måste vara härligt! Jag ville ha fler men inte maken. Det tog mig många år innan den sorgen gick över, eller den går nog aldrig över. Idag är det försent för min del men visst känns det sorligt att jag inte fick fler barn. De som tror att man blir rik på barnbidrag eller har andra dumma kommentarer om att ha barn vet nog inte vad de talar om.
Jag har ett litet minne från den tid då min son gick i mellanstadiet i samma klass som han med 10 syskon. Klassen var på utflykt till Medeltidsmuseumet här i Stockholm och guiden pratade på om hur det var på medeltiden. Vi fick se ett rum där man troligen hade bott upp mot 10 personer, det var väldigt litet. Guiden en ung härlig tjej, kläcker ur sig varpå hon sveper med blicken över barnen (som då var i 11 årsåldern)och säger "men idag så behöver ingen trängas som de barnen fick eftesom ingen har så många syskon som 10". Pojken med 10 syskon tittar upp och säger "men jag har 10 syskon". Ridå. Guiden blev mer än lovligt röd i ansiktet.
Jag tycker alla ska få ha så många barn de vill eller inga barn alls om man inte vill det.
Är det ok om jag länkar till dig?

Sussi

12 maj 2009 20:34

Vilka bra inlägg du har!

Håller med dig. En familj ska inte räknas på hur många barn det är inom den utan hur mycket kärlek det finns där..

Ha en fin kväll
Kramisar

camilla

12 maj 2009 20:36

jaaaaaaaa det där känns igen och då har jag "bara" fem barn.
själv tycker jag det är skit tråkigt att höra sånt.
visst jag har många barn och visst ibland kanske tiden inte räcker till riktigt till egentid me nån just den dagen.
MEN jag känner att jag har mera egentid en en familj som har två föräldrar som jobbar från morgon till kväll och sätter sitt barn på dagis hela dagen och då kanske bara har ett eller två.
dom har faktist inte mera egentid me sina föräldrar än vad mina har me oss.
vi är bönder och hemma båda två,maken jobbar ibland.
ja det vart pladdrigt det där men själva grejen är att man får höra så mycket att man inte ska ha tid för sina barn bara för att dom är "många".

hejsvejs

Mammatilda

12 maj 2009 21:50

Tack för alla fina positiva kommentarer hos mig! Önskar jag hann läsa dina långa intressanta inlägg lite oftare. Jag beundrar er som har så många barn!

Som du vet är vi väldigt lyckliga över de tre vi lyckats skapa och skulle gärna ha fler om jag kunde.

Marianne

14 maj 2009 00:29

Du har helt rätt i att var och en gör som den vill. Men jag tror nog att flera av de som påpekar hur många barn ni har helt enkelt är avundsjuka, För det är en gåva att kunna få barn. Idag så finns det inte många som skulle orka fostra fler än ett eller ett par barn, för de är fullt upptagna med att jobba på sin karriär. Och under tiden de jobbar så befinner sig deras barn på dagis/nattis/fritis eller i skolan mm. hemma är de någon gång emellanåt. För en del personer så betyder jobbet och sedan en hög lön så att de kan svischa omkring i senaste grannlåten mer än att ha en stor familj. Visst måste man jobba för att försörja sin familj, men det är då inte nödvändigt med två heltidsjobb för att ha ett drägligt boende och mat på bordet.
Jag själv erkänner att jag är lite avis på er stora familj, jag hade gärna haft fler än två barn om det varit möjligt. Jag har vuxit upp med sju syskon och vet att en stor familj har en enorm glädje av varandra.
Ha det gott.
kram